Kulturstigen 4

El-kraftverket. Egenbygge 1936

På initiativ av konsumchefen Hedberg, Arvidsjaur och "Rackelmakaren" Lindqvist*, Arvidsjaur togs beslut bland byamännen i september 1936 och bygget startade. (*Rackelmakaren L. hade fått sitt smeknamn långt tidigare pga sina många optimistiska "företag").

Kvarnhuset byggt i början av 1880-talet revs, och delar av dess timmer blev syllar under kraftverkshuset och ränna till detsamma. Rännan började under nuvarande gamla landsvägsbron, dit vattnet styrdes med s k stenbrytare. Kvarnen hade behövt förhållandevis lite vatten, kraftverket behövde betydligt mer. Man ändrade då tillflödet med ombyggnad av "stenbrytararmarna"

Enda förbindelsen landvägen denna tid mellan norr- och sörsidan var järnvägsbron. Dåvarande banmästaren var mycket intresserad av bygget, och lånade ut arbetsredskap ur SJ:s förråd. Och byns hästägare körde grus, ledningsstolpar och virke från sågen i Laxviken över järnvägsbron. Viktor Harr, Kåtaliden, var arbetsledare och byns snickarkunniga satte upp huset, maskinhuset, där rännan kom ned. Byns ungdomar, bland dem Bror Löfmark och Henning Burman, satte upp stolpar över älven och ut över både norr- och sörsidan av byn.

"Rackeimakarens" turbin och generator var undermåliga (hade kasserats från ett kraftverk inom Arvidsjaur!) och måste bytas ut efter bara några år - men det fungerade ju i inledningsskedet.

Byns skräddare Sigvard Sjödin var byns elmontör och till julen 1936 hade hela byn elljus från eget kraftverk. En bedrift efter endast tre månaders arbete!

KURIOSA OM BYNS EL

Under de första åren kunde man inte släcka lamporna om nätterna - det blev "för mycket ström över…". Pigan Ingrid Renström (Tages syster), anställd hos J.E. Löfmark, ville till sist sova i mörker. Hon hängde därför sin kofta över lampan, och koftan brann upp.

Till sist lånade byn en regulator från Allmänningen i Arjeplog - man ville få jämnare ström. Och det fungerade. När 2:a världskriget bröt ut, hade Slagnäs som enda by i hela området el-ström att tillgå. (Jrf alla berättelser om fotogen och karbidlyktor).

Nyare maskiner byttes in under krigsåren, bl a till sågen, där alltmer arbete utfördes. (Slagnäs var ju inne i en bygg-boom!) Här försökte Edvin Renström och Bror Löfmark koppla en för att el-tillskott. Men sjön, som då fortfarande var oreglerad, gav helt enkelt för lite vatten ner till kraftverket.

Med sågen, 2 snickerier, 2 affärer och alla hushåll behövdes alltmer el-ström. Alla pengar som kom in för strömuttag i byn, gick till ledningar och nya maskiner i kraftverket. Ingenting betalades ut i löner till arbetare i elkraftprojektet - de fick istället s k andel i kraftverket. Handelsman Sjöberg, Arvidsjaur och Israel Forssén lånade ut mest pengar av alla under uppbyggnadstiden, och hade därmed flest andelar.

För att få in pengar till driften, köpte byns kraftverksförening in små el-plattor, som sedan auktionerades ut till hushållen. Det gav ett viktigt tillskott till föreningens kassa, dit annars bara hushållens avgifter betalades in.

Byn köpte in gemensam vedkapsmotor, liksom också spånhyvel, vedklyv och cementblandare (den finns hos Bror Löfmark). Vartefter dessa redskap var slut - obrukbara - gjordes inga fler kollektiva inköp.

År 1945-50 övertog Norrbottens Kraftverk det lilla bykraftverket vid forsen. De betalade totalt 26. 000:- till delägarna, en utdelning på deras andelsinnehav. Stolparna från 1936 byttes ut och en ny tid i byns el-historia tog sin början.

Det sista projektet för elkraftsutvinning i pågick 1987-90

(Efter berättelse av Bror Löfmark)

                                  Kvarnen, 1880-talet – 1935

Här intill finns en av de två kvarnstenar som fanns i bykvarnen på denna plats. I kvarnen maldes det korn och den råg som odlades i byn och i byarna intill. Säden tröskades först hemma på gårdarna i en gemensamt ägd tröskmaskin som fraktades från den ena logen till den andra. Därefter torkades kornet i en special byggd "bastu" för ändamålet. Det var ett timrat litet hus med en "lava" på vardera sidan, och med en ugn murad av gråsten på golvet innanför dörren. I denna ugn eldades det och allt drag stängdes, så att säden som var utbredd på lavarna blev både torkad och rökt.

Därefter dags för kvarn-resa, Säden bars till sjön, lastades i båt, roddes till "kvarn-länninga" strax ovanför forsen (vid nuvarande Erik Forsséns sommarstuga) och bars sedan den sista sträckan ned till kvarnen. En speciell vilosten nyttjades ofta av bärarna denna sista sträcka. Väl framme vid kvarnen, bars säden upp till kvarnvinden och hälldes i en stor trätratt, försedd med stång-Kvarn-Brita kallad. Här skakades säden ned till stenarna i små mängder och maldes till s.k. sammalet mjöl som ofta prisades för sin goda smak. Mjölet var mörkt till färgen och ansågs av somliga ge "stickepalt" och "stickegröt".

Och så spökade det i kvarnen! Oftast återkom historien om hur Karl-Fredrik Forssén en natt kunde höra hur det sjöngs "O, du saliga, O, du heliga…" under kvarnens golv. En annan historia förtäljer hur en mörk röst hotade "Mörkrets furste stiger ned, hotande och vred".

Det var nu inte bara i kvarnen det spökade. Människorna vid den här tiden trodde ofta och gärna på övernaturliga fenomen. Hur skulle de annars ha klarat sin hårda vardag? Men just kvarn-spökerierna torde haff sin grund i att man ville skrämma potentiella säd- eller mjöltjuvar bort från kvarnen. En effektiv metod.

Med tillgång till affär och bättre kommunikationer avtog behovet av egen bykvarn och istället byggdes elverk på kvarnplatsen.