Kulturstigen 10

Om Parken, Idrottplatsen och Dansbanan

Slagnäs var något av ett "centrum" i det Lappländska inlandet. Byn balanserade mellan socknarna Sorsele, Arjeplog och Arvidsjaur och klövs av länsgränsen fram till 1955. Med Inlandsbanans sträckningenom byn, klar 1930-talet, förstärktes betydelsen av centralort då gruvfrakter från Adak och Laisvall omlastades till tåg, och byn växte med affärer, verkstäder, småindustrier, kraftverk m.m. som alla blomstrade vid sidan av de traditionella småjordbruken.

 

Slagnäs Idrottsförening bildades i februari 1934 och dess första styrelse bestod av Julius Westergren. Helmer Löfmark, Hugo Burman, Kondrad Nilsson, Sigvard Jacobsson och Manfred Sundström. Skidtävlingar, där byn med omnejd hade flera egna framgångsrika åkare, bl.a. Helmer Löfmark, Maurits Holmgren, Sten Holmgren, Bernhard Larsson (han vann bl.a. i i Tjeckoslovakien 1935) var en omfattande verksamhet som naturligtvis behövde pengar. Det problemet löstes med insamlingslistor och teaterverksamhet med föreställningar på Bedas Pensionat, ett café med resanderum i byns centrum.

Dessa byns första framgångsrika skidåkares bedrifter imponerar än mer när man tänker på vilken utrustning de hade. Det rörde sig om breda skogsskidor med primitiva rembindningar och valla av stearin, eller stearin och tjära. Skidstavarna var bambustavar med stora kringlor, och träningen fick de genom att åka skidor till och från sina tunga skogsarbeten.

Också många andra idrotter utövades i "Parken" som idrottsplatsen kallades, med Julius Westergren som en viktig initiativtagare. Tyvärr slutade en ung mans stavhopparkarriär väldigt tragiskt, när Helge Johansson, 1914 - 1935, omtalad som en eminent idrottstyp, omkom under ett träningspass.

1937 fick Slagnäs IF sin första skidstjärna då Henning Burman representerade byn vid SM i Örnsköldsvik, samt deltog också i tävlingar i Norge. Andra namn som kom att göra goda prestationer i skidspåren var bl.a. Torsten Holmgren och Valdemar Bäcklund.

 

Skidåkningen fortfor att vara intensiv och inte minst vid skolskidtävlingar var Slagnäsungdomarna alltid bäst. Det gick så långt att Arvidsjaurs unga skidåkare vägrade att ställa upp i tävlingar där Slagnäs skulle delta.

(Se unikt prisskåp i Slagnäs skola).

1951 nådde byn ytterligare stora framgångar i skidspåren när Ragnar Burman, Arne Olsson och Olle Svensson blev svenska juniormästare i lag, och Ragnar Burman dessutom vann individuellt. Han blev också militär världsmästare 1954 i kombination i Sollefteå.

 

1942 - 1943 byggdes Dansbanan bredvid fotbollsplanen under ledning av Karl Juting, Äke Lindfors och med många frivilliga krafter.

 

1953 påbörjades byggandet av isbanan så i början av 1950-talet var ishockey den rådande sporten. Då endast handskottning av hockeyplan förekom kan man nog påstå att skolans 7:e klassare var "bland de mest välgymnastiserande" som gått ut Slagnäs skola, berättar Hilding Lundkvist. 1959 inköptes en maskin till ändamålet. Slagnäs ishockeylag blev seriesegrare 1962 samt kuppmästare i "Inlandsblixten". Seriefotboll startade 1943 och hade sina största framgångar på 1950-talet, då byn hade både A, B och pojklag.

Tennisbanan byggdes 1968-1969.

(Ovanstående är fritt efter berättelser av Hilding Lundkvist "Slagnäs idrottsförening" och Helmer Löfmarks "Minnesbilder").

 

Idrottsmässorna i mitten av 1950-talet var stora och välbesökta tillställningar. Utöver traditionella förlustelser som karuseller, ormtjusare och mycket annat, gjorde också Donkosackerna en bejublad uppvisning på Burmansängen intill Parken. Vidare förekom också forsränning, dvs. att stående på en stock ta sig nedför forsen. Endast finnländare deltog som forsrännare under 1950-talet, men 1961 tävlade också Erik forssén och Sture Ohlin, bygdens söner, inför en rekordpublik på ca 5000 personer. Erik klarade sig nästan hela vägen till mål, men föll av stocken strax före målgången. Dock räckte hans prestation för att få medverka i Kenne Fants film om Nils Holgerssons underbara resa.

 

Och lite om grisjakt på fotbollsplan i början av 1950-talet.

Udden-Burmans gris var en veritabel rymmare, och en söndag valde han fotbollsplan som mål. På planen sprang spelarna omkring och jagade fotbollen men snart var rymmargrisen den främste jägaren. Alla skrattade och tyckte det var roligt utom min syster Siri och jag som var hämta hem grisen. Uppmuntrande tillrop som "heja flickor" hjälpte föga. Vi hade ju hemliga pojkfavoriter på plan…

 

Av alla trogna och uthålliga åskådare vid fotbollsmatcher minns jag Oskar Forsén allra bäst. Han satt alltid i mitten på planens östra sida, helt i blåställ, men med en stor och vacker svart filthatt som helgmarkör (kanske), och som effektivt solskydd.

 

Om den stora tallen som står vid fotbollsplanens norra sida. Det har berättats mig att redan på 1910-talet räddade den många både barn och vuxna från ilskna frigående tjurar. Tallen fungerade också som en perfekt utsiktsplats för klätterduktiga åskådare. I byn kände folket till den som "Ox-tall'n". Sammanfattningsvis kan sägas att Engagemang, Frivillighet och Generositet präglade Slagnäs IF:s framgångar. Dock efter diverse turer flyttades fotbollsplanen och Dansbanan till sitt nya ställe i slutet på 1950-talet då Kyrkan byggdes på andra sidan vägen.

 

Ragna Burman-Rückertz, 2013